Oh.My.God.

Då sitter man här då, och har just tryck i sig sin vakio ”Den-som-kostar-7miljoner-men-det-hör-till-att-äta-den”-smörgåsen / ”den-det-hör-till-att-man-ska-äta-bara-för-att-fördriva-tiden”-smögåsen / ”Den-där-smörgåsen-jag-åt-som-tröst-att-om-planet-störtar-och-jag-dör-så-dör-jag-iallafall-mätt-och-belåten” –smörgåsen. Dyrt var det. Lika smaklöst sedan 90-talet fortfarande. Det känns lite fel att jag inte är det minsta nervös. Inte ens fast jag nyss kom på att det blir för dyrt att ta taxi från Grand Central Station hela vägen till mitt hostell, så jag får ta metro/subway istället och jag har ingen aning om hur de banorna och linjerna går – men tur så hade Lonely Planet bifogat en New York karta i slutet på sin guidebok. Där framgick att jag skall ta the 7 till Times Square och sedan ta 1,2 eller 3 mot Harlem, Cartnågonting och sen den tredje hette något annat – och stiga av efter två stopp i Columbus Circle. Vanligtvis har jag skannat igenom varenda metro/buss/tåg/taxi rutt det finns i flera månaders tid innan avfärd – men av någon anledning kände jag på mig att jag inte behöver stressa med det den här gången. Jag är nästan skrämmande lugn. Nå, snart kommer väl verkligheten emot och hjärtat börjar pumpa mer än normalt igen – Ni vet den där känslan; nervös, lite borttappad, halvt sen någonstans, och ingen aning om i vilken riktning man borde börja trampa. Lite ”piss i strumpen” som pappa brukar säga det. Den kommer snart har jag på känn. Men det är sånt som gör livet värt att leva, den där ”spänningen i byxorna” :). Eller i strumpen.

Uppdatering: 21.30 lokal tid
Sitter nu äntligen på hostellt, Columbus Circle ( rekommenderar ) efter att ha manövrat mig hit genom subway systemet med min bjässe till kappsäck. Det var ungefär lika graciöst som att släpa på att fullvuxet barn som lider av grav, obotlig tonårstrots.
Men, 5 liter svett senare stod jag här och rev i ytterdörren :) Sen var det att bege sig ut på stan och leta efter ett hänglås till mitt "locker" så att jag kan låsa in farbror dator till natten. Nå. Jag kom ju hem hit med 4 plastkassar innehållande bl.a. en hårfön, ett hänglås, mascara, bröd, en nagelfil och en pepsimax etc etc..
Killen nere i respan stängde av och fixade hostellets wi-fi ( trådlösa internet ) för min skull för min dator med superspärrar ville inte släppa in det. Folk är verkligen otroligt vänliga här och framför allt glada :) fin konstrast till finnar.

Nu blir det att röra ihop lite snabb bruschetta och sedan och sova bort jetlaget -känner mig som överkörd av Karl-Einars skördetröska! Imorgon ska jag träffa ljuvliga Andrea från kontoret där jag ska jobba!! Ska bli så kul att ses igen, ser fram emot en hel dag på New Yorks gator med liv och rörelse. Den här staden sover VERKLIGEN aldrig -ALLT är öppet 24h! Perfect!

Godnatt, Världen

Älskar Er alla dit hemma, saknar Er redan!