Afternoon in Central Park...

Jag kom ihåg en Nike-reklam från Australien idag. De var uppsatta i hela Melbourne med stor fet rubrik: "Why do you run?" Vissa skyltar hade hade som svar: "My dog was getting fat" med en bild på en tjej som sprang med sin knubbiga bulldog. De fanns över allt.
Jag drog på mig länkdojjorna, tog jag tåget in till Central Park och sprang som ett barn med ADHD och bara njöt av att se grönska. Jag har aldrig förstått den förrän nu, här i New York, hur mycket naturen spelar roll i mitt liv. Den är min inspiration. Mitt harem. Mitt lugn. Precis det där jag behöver för att släppa allt för en stund. Känns som att det första steget i det gröna gör att det slår lock på öronen för mig. På någon tusendelssekund försvinner allt brus från gasande taxbilar, tjutande sirener och obegåvade gatumusikanter. Det är bara jag, ekorrarna och naturen. Ingen som försöker truga flygblad på en, ingen som tigger om en dollar, ingen som stöter in i dig så du nästan ramlar omkull för att du stod stilla för länge på samma ställe. Inget sånt.

Önskar jag kunde bo där, under en stor lönn nära en damm. Bara för en natt. Så man fick lugna ner sig rejält. Det är mycket oro just nu med allting. Hyresvärdar, hyresgäster - framtida kämppisar.. Slutarbetet, examen, pengar, framtiden.

Så mitt svar på Nike-reklamen vore: "Because it is a tough life sometimes."